Många gånger under året har jag undrat vad jag hållit på med. Särskilt efter en dålig träning eller om jag har varit sjuk/ledig några dagar, då kommer den känslan smygande: vad håller jag egentligen på med? Osäkerheten är nog en del av satsningen, den är baksidan av myntet som man håller på att vända.
När jag förra sommaren tränade med Wesley och han menade att jag kunde bli en riktigt bra spelare och nå mina mål, blev jag glad men också nästintill sjuk av nervositet. Den nervositetssjukan varade i säkert två veckor. Jag mådde inte normalt, jag hade svårt att äta, sova och tänka riktigt. Det påminde kanske lite om att vara galet kär. Jag kände att jag var tvungen att helhjärtat bestämma mig. Jag kunde inte som många andra redan rutinerade spelare softa runt och sätta igång den seriösa träningen först i april. Jag var övertygad om att skulle jag nå mina mål var jag tvungen att offra mer. Att få mer.
Jag hade tur som träffade Wesley i rätt stund. Under hösten var han här och tränade oss stenhårt 4-5 gånger i veckan. Mellan bollpassen sprang jag och gymade jag, åt jag och sov jag. Började njuta av att bara sitta i soffan och vila, när det var vilodag. Våren började också bra. Wesley och Karin Lundkvist åkte tillbaka till Brasilien. Jag följde med BeachCamparna Stiffe och David, Fia och Frida, Per och Anna till Dominikanska Republiken. Vi tränade en hel del i sol och vind och hade också tid för vila, funderingar och roligheter. Väl hemma blev det klurigare med träningen. Att anlita tränare i Beachhallen kostade skjortan, vi tränade mest utan tränare. Det går an, men det bästa är så klart när någon står bredvid, ser vad man gör och hjälper en att utvecklas.
Några goa tränare lyckades vi trots allt snärja. Mårten Christiansson fick upp mina ögon för det taktiska spelet, Matte nötte oss på söndagarna och lärde oss att styra spelet mer. Så småningom var vi några som gick ihop och anlitade Petter Jonsson att hålla träning. Petter har varit riktigt bra, han har en skön attityd, ser vad man gör, visar hur man löser olika situationer i spelet. Alla de här tränarna har varit toppen!
Träning träning träning. Men partner då? Vem skulle jag spela med? Vem passade jag att spela med? Vem hade samma ambitioner och låg på ungefär samma nivå? Vem hade förmågan att lyfta mig och jag lyfta tillbaka? De här frågorna gnagde i mig under hela året. Jag höll iskylan utåt sett, återspeglade ett det löser sig. Min sambo har lagt en antal timmar på att coacha mig i frågan :). Så småningom öppnade sig ett alternativ som jag själv kände var riktigt intressant. Jag fick inte napp direkt, men halvnapp. Malin Hellström. Vi testade en turnering tillsammans, Umeå, och vi vann. Lyckiga cruisade vi ner ifrån Umeå, en vinst är alltid en vinst! Någonstans i bakhuvudet skvalade det ändock en andra tanke, eller en känsla. Startfältet i Umeå hade inte varit så bra… Vi hade förväntat oss att vinna. Hade inte varit nöjda med något annat…
Vi bestämde oss ändå för att spela ihop. Det är som ett litet frieri, kul och läskigt på samma gång. Man undrar – vad ger jag mig in på? Man får gå på känslan, det känns bra. Vi började ragga sponsorer och fick napp. Bandet kring partnerskapet drogs åt ytterligare…
Den lilla rädslan fanns kvar. Hur skulle vi stå oss mot bättre motstånd? Och hur skulle vi hantera förluster? Resan upp till Uppsala igår var nervös. Vi pratade inte mycket om vårt spel utan mest om kläder, kalas, sommarväder. Jag halvsov och glodde ut på åkrarna längs vägen.
När vi dömde första matchen mellan ettorna och treorna, stod vi på varsitt håll och tänkte fan vad bra de spelar. Efter matchen vågade vi till och med lufta det, att vi var skrajsna. Annars är det så himla mycket snack om att man inte ska låta de negativa tankarna in, utan fokusera på tron på sig själv. Jag måste säga… det känns bättre att få vara ärlig. OCH, det påverkade möjligen vårt spel lite grann, vi fick jobba med att hitta varandra under gruppspelet, men sedan när det verkligen gällde spelade vi jäkligt bra! Jag tror att vi båda åkte därifrån lättade. För det här hade varit ett bra startfält och vi nådde till finalen ändå! Vi höll, vi är på, vi ska dela ut ett och annat kok stryk i sommar. Målet ska nås.
Men tillbaka till satsningen och målet. Som nu efter allt slit, alla nerver, alla funderingar och känslor – syns i blickfånget. Satsning kostar och ger. Jag gick ner till att jobba 80%. Det kostar pengar, tid med nära och kära, kanske någon kärlekssemester (om det inte kan kombineras ;)), men det ger hälsa, glädje, utveckling, styrka, resultat… Det är lätt värt det!
Gå på magkänslan. Ta steget. Gör det.
Maria - beachvolley 
